Jag vill verkligen blogga, det vill jag verkligen. Egentligen vill jag många saker och det är en av problemen. Det var väldigt längesen jag var så djupt nere som jag är just nu tror jag. Just nu är det en kraftansträngning eller en jobbig tanke att tänka på sakerna jag skulle vilja göra. Det jag har haft ork med de senaste veckorna där jag haft ledig tid är att ligga i sängen och scrolla Instagram i timmar eller att läsa. Att läsa är för mig ett sätt att komma ifrån verkligheten, det är därför det tilltalar mig så mycket stunder som dessa. Jag har köpt bok efter bok som ligger fint i bokhyllan och väntar på mig, det känns bra. 

Jag ser dagligen folk som är på semester, umgås och gör saker helt enkelt. Jag har inte det där enorma kompisgänget där spontana grillkvällar händer eller en fika på stan blir av. Om det blir av känns det ofta som att det är jag som drar i trådarna. Så har det egentligen varit hela min uppväxt. Jag har haft en jättebra kompis och sen tog det slut och där stod jag, ensam igen. 

 

Att mitt mående växlar så som det gör vet jag egentligen inte varför det gör. Ena stunden kan jag känna att "ja nu ska jag hem och göra detta" men när det väl kommer till kritan så finns inte orken där. Tankarna tar över och ångesten kommer krypande. Jag är en person som håller mycket för sig själv och stänger av, blir tom när tankarna blir för mycket. Tom är egentligen så jag känner mig ofta. Tom på känslor och tom på ork. Jag vet inte ens om det ångest jag känner, ibland känns det så och ibland inte. Jag stöter bort tankarna innan de hinner strypa mig tror jag. Problemet är att jag ibland känner mig löjlig för att jag säkert bara känner trötthet på grund av jobbet osv men sen släpper det liksom aldrig. Ibland vill man bara ligga kvar under täcket på morgonen och låtsas som att man inte finns, sjunka under jorden ett tag. 

Det mest personliga inlägget jag någonsin postat, men det behövs ibland det med.